– Varför just jag?
För femton år sedan överrumplades Christina Renlund av frågan från en treåring med svår funktionsnedsättning. I hela sitt yrkesliv har hon arbetat för att barn ska hitta olika sätt att uttrycka sig, och för att deras anhöriga ska kunna hjälpa dem att berätta.
– Barn med funktionsnedsättning vet tidigt att de är annorlunda, därför måste vi prata med dem om det, säger Christina Renlund, psykolog och psykoterapeut.
I hela sitt yrkesverksamma liv har Christina Renlund arbetat med att hjälpa barn med funktions-nedsättning och deras familjer.
– Barns rätt till sin egen berättelse har gått som en röd tråd genom hela mitt yrkesliv. Jag känner otroligt stor respekt för barn och en förundran inför vad de berättar. Att berätta minskar rädsla och oro och det är i dialog som vi kan stärka barns identitet och självkänsla, säger hon.
Under sina 36 år i yrket har Christina Renlund hunnit med att arbeta både som chef och med behandlingsarbete inom habilitering, barnpsykiatri och i nära samverkan med neuropediatriken på Astrid Lindgrens Barnsjukhus – alltid med barnens behov av att uttrycka sig i centrum. Hon var också en av de psykologer som tog emot svenskar på Arlanda efter flodvågskatastrofen i december 2004.
Christina Renlund har skrivit flera böcker som uppskattats både av barn och unga med funktionsnedsättning, deras familjer och av de som arbetar med att möta barnen. Böckerna bygger på barns egna berättelser och upplevelser, till exempel ”Doktorn kunde inte riktigt laga mig” och ”Litet syskon”.
– Barn behöver berätta, men de är inga exper-ter på att uttrycka sig, de behöver hjälp, säger Christina Renlund.
I syfte att bekräfta barn och hjälpa dem att bearbeta har Christina Renlund skapat många sätt för barn att uttrycka sig på, bland annat verktyget ”Berättelsebok”. Barnet får måla, rita och göra en bok om sig själv med olika teman, om sin funktionsnedsättning och om sina känslor.
Även små syskon till barn med funktionsnedsättning behöver stöd. Området är hittills eftersatt och det vill Christina Renlund ändra på. Med finansiering från Allmänna arvsfonden har hon i samarbete med Ågrenska Stiftelsen, Handikapp & Habilitering och AMC-föreningen initierat ett stort projekt för att sätta ljus på syskonens situation. Boken ”Litet syskon”, om de allra yngsta barnens berättelser, är första delen i projektet.
Christinas Renlunds engagemang för barns rättig-heter håller sig inte inom landets gränser. Efter det att Ceausescu föll 1989 var hon under flera år i det sargade Rumänien genom en frivilligorganisation. Uppdraget var tungt, att hjälpa personal på barnhemmen att förbättra den psykologiska uppväxtmiljön för barnen.
– De här barnen hade varit bundna, slagna och inlåsta. Personalen var bra, men saknade kunskap. De sa förvånat: ”Här kommer en svensk psykolog och kryper med barnen på golvet.” Jag gjorde det legitimt att gå nära och att se barnen som barn, berättar hon.
Meritlistan är gedigen och arbetsveckan fullmatad för Christina Renlund, men planerna och visionerna inför framtiden är ändå många. Drömprojektet är att tillsammans med en barnbokstecknare skriva arbetshäften direkt för barn. Häften som handlar om hur man gör med starka känslor och vad man gör när man blir ledsen eller arg.
Att via flera kanaler nå ut med psykologisk kunskap och göra den användbar i samhället är en viktig strävan för Christina Renlund.
– Vi har ett ansvar att nå ut på många nivåer, att tala om vad vi gör och hur psykologin kan hjälpa, säger hon. Jag vill att man i första hand ska se att detta är vanliga barn och att det är barn som tidigt i livet ställs inför stora existentiella frågor, säger Christina Renlund.
Att kombinera behandlingsarbetet med kunskapsförmedling fungerar väl, menar hon.
– Jag har fått del av så många berättelser, ibland känns det som jag förvaltar ett helt bibliotek. Att nå ut med berättelserna är viktigt. Att höra andras berättelser kan ge svar och hjälp.
Vad svarade du treåringen som undrade över sitt öde?
– Jag brukar säga så här: ”En del barn får blå ögon, andra får bruna, en del barn får en sjukdom, cp-skada, Downs syndrom eller ben som inte kan gå, andra får inte det. Livet är så, helt enkelt.”
Text: Linda Backman, Psykologifabriken
Bild: John Airaksinen, Psykologifabriken